ellinorchristinahermine.blogg.se

Hösten för två år sedan var mörk. Det hör årstiden till, jag vet, men jag pratar inombords. Inuti mig var det sotsvart. Jag ville inget hellre än att dö och var faktiskt inte många dagar från att göra så heller. Som tur var gjorde jag inte det. Mitt liv klarade sig – Katarina räddade det.

 

Jag hade lämnats med ett sista alternativ innan dess att bunten med papper för psykiatrisk tvångsvård skulle undertecknas. Den utvägen var psykoterapi och fanns ett samtal bort. Samtidigt som jag ville möta en röst i andra änden av luren och slippa oavbruten tillsyn, ville jag att numret inte skulle ha någon abonnent och slippa eget ansvar. Det slutade med att det blev ett mischmasch av de båda förhoppningarna/farhågorna: någon svarade, men denne någon avböjde också ärendet.

 

Min plan A var det där och nu hade den gått i stöpet. Min plan B var att ge upp. Luften gick ur mig. ”Det var det” minns jag att jag tänkte. Jag svalde gråten som slagit sig till ro i halsen och samlade kraft nog för att ta mig till det rum där pappa satt och berätta för honom om denna, ytterligare en, motgång. Han sa inte så mycket. Det gjorde inte mamma heller när hon kom hem senare samma dag. De visste vad som väntade. Åtminstone trodde de att de visste.

 

Några dagar senare inkom ett samtal från ett nummer jag inte hade inlagt i min kontaktlista, men som jag ändå tyckte mig känna igen. Jag svarade och fick höra en röst jag ännu inte riktigt visste om jag skulle tycka om eller ej. (I dag är det den rösten bästa jag vet.) Den berättade att ”jo, vi ger det här ett försök” och så gjorde vi det. Jag säger ”vi” för att de tidigare försöken, oberoende av varandra, alltid känts som jag mot dem eller de mot mig.

 

I rummet på Ordenstrappan förändrades allt. Jag, livet. Mycket skedde med anledning av min personliga handling, men mest tack vare att hon fanns vid min sida. Det är inget jag säger bara för att. Jag tror; nej, jag ändrar mig: jag vet att jag inte skulle ha klarat mig om det inte vore för henne. Jag menar: jag har haft samma familj och vänner (den och de bästa som tänkas kan, ska tilläggas) innan som under tiden, men det faktum att jag inte grejade det förrän hon kom in i bilden kvarstår.

 

Hon känner varenda millimeter av det som är jag och fastän jag knappt känner henne alls är jag som tryggast i våra samtal. En gång när hon i förbifarten nämnde någonting om sina barn var min första tanke ”Är inte jag hennes enda barn?”. Knäppt kanske, men hos henne har jag avverkat en ätstörning, så mycket ångest att en fjärdedel hade räckt, två bortgångar, saknad som gnagt hål i mig, oro inför framtiden, hjärtan jag krossat och människor som tagit sönder mig och hela tiden har hon bara funnits där – som en mamma.

 

Senast jag var hos henne sa hon ”Du är flygfärdig nu, mitt hjärta.” och även fast jag höll med henne i vad hon sa, så bröt jag en vinge. Den enda som kan laga den är hon, så om jag får bestämma kommer vi att hålla kontakten, men om inte tänker jag åtminstone bära med mig henne. Hon är en tatuering i hjärtat.

 

Jag vill avsluta både den här sejouren med och texten till henne med att tacka, men ordet känns inte tillräckligt i sammanhanget. Hon har liksom gett mig livet. Hur tackar man för det?