Det är skillnad på bakisångest och bakisångest.
Om man är en ångestbenägen person är det inte alla gånger, väldigt få faktiskt, som alkoholen gör ett prominent uppträdande. Personligen har jag aldrig använt mig av berusningsmedel för att nå en tillflyktsort någonstans. Således kan jag inte relatera till att det röda vinet i den dovt gröna flaskan gör att huvudet känns tungt utan att vara betungande eller att sex centiliter lika många gånger i rad skulle utplåna mina för- och eftermiddagsbekymmer. Däremot vet jag vad promille kan göra med mig inte innan eller under halten av den i mig stegar – men efteråt.
"Vem har inte haft bakisångest?" kanske ni tänker och ptja, alltså jag har ingen statistik på det, vet inte om det finns någon förd sådan, men jag kan säga att det är skillnad på bakisångest och bakisångest. Att, med bultande värk innanför tinningarna och sträv tunga, erinra sig om att man kladdade på sitt ex som man "fan har fått nog av" och som man inte skulle ta i ens med pincett utan bubbliga, balansrubbande medel är något att känna ångest över. Eller ånger snarare. För sedan har vi den kemiska ångesten, den som i vanliga fall är illa nog redan som den är efter för lite sömn och som blir cirka 100 procent värre när underskottet av den varan kombineras med fylla. Det finns få saker, det skulle väl vara en redig panikångestattack då, jag tycker är så obehagliga att kännas vid som det där kroppsliga skit-rent ut sagt-stadiet. Det är inte konstigt att vara mer likgiltig än jättelycklig dagen efter, man ligger ju på dopamin-minus, men att irritabilitet och nedstämdhet övertar hela ens väsen är inte sunt. Jag kan ta vätskebristen och samvetskvalet, men jag mäktar inte med framstupa sidoläge i hopp om att hålla luftvägarna öppna i 20 av dygnets 24 timmar.
Med anledning av min rädsla för att så småningom hamna i denna vidriga fas har jag undvikit alkohol i perioder. Ska man avstå, ska man göra det av rätt anledning. Att uppstigning i arla morgonstund väntar dagen därpå eller att man inte är sugen är två exempel på rimliga argument. Att ångest kommer att bli ens oönskade sällskap är det inte. Jag menar inte att det är en dum bortförklaring, jag menar att det är dumt punkt. Man ska ju inte behöva ha ångest över ångest. Det handlar om att utmana och ibland har jag offrat mig, men hur roligt jag än har haft väl på plats har det nästan inte varit värt det efteråt. I går dock, i går var det värt det. Mår som en överkörd grävling i dag, både fysiskt och psykiskt, men det var värt det.
Små steg fram är också framsteg.
Elli 1 – 0 Ångest