ellinorchristinahermine.blogg.se

Man kan med enkelhet söka sig till vad ångest är, men inte till hur det känns. Eller, det är väl klart att man kan, genom att vara destruktiv, men det är ingenting jag skulle rekommendera. Dessutom brukar ångest inte besöka en när man känner att man skulle kunna tänka sig ett litet hälsepå, utan bevistar en hellre då man inte alls är på humör för att ha främmande. Har man inte under sitt livs vandring upplevt nämnt skröpliga skick kan man glädjas åt att man är lyckligt ovetande och inte olyckligt vetande. Ibland kan liksom aningar om tendenser till begynnande ångest vara fasansfullt. Man skulle kunna likna tillståndet vid Ove Sundberg, som ni alla nog vet vem det är: någon, eller som i det här fallet: något, som inte tar hänsyn till vilken tid på dygnet det är eller hur man mår i övrigt, som tar sig friheten att tränga sig på för att sedan tungandas en i örat. En mer allvarsam jämförelse är den som berättar att det är som att bli strypt av någon vars armar inte går att se på, röra vid eller försvara sig mot. Orden ”det är i ditt huvud det sitter" hjälper inte. De konstaterar snarare än informerar. Det är ju det som är problemet: att det sitter i mitt huvud.

Man brukar tala om att det kan kännas som en ångestboll inuti magen, men jag blir till en ångestboll genom att kura ihop mig till en sådan. Det är förmodligen ren och skär inbillning, men jag tänker att allt det som gör ont centreras, om än mitt i bröstkorgen, i stället för att töjas ut, som det skulle göra om jag hade valt att ligga raklång. Jag vet att det är ett psykosomatiskt befinnande och att man inte dör av ångesten i sig, men när man hellre vill riva sönder och fläka upp sitt skinn, för att det känns som om det skulle smärta mindre, är det nästan så att man önskar att kola vippen vore den enda konsekvensen.

Det finns ett antal tillvägagångssätt för att sjasa iväg det här påfundet, vissa bättre än andra och med tiden har jag lärt mig vilka som tillhör vad. Dessvärre händer det alldeles för sällan att jag använder mig av min vetskap. Faktum är att jag ofta går tillväga helt tvärtemot vad jag borde, vilket brukar sluta med att jag undrar hur jag kan vara så elak mot mig själv för att sedan få svar, av ångesten: FÖR ATT DU FÖRTJÄNAR DET!

På 1177 Vårdguidens hemsida står det ”Det hör till livet.” under avsnittet om ångest, vilket får mig att känna att jag inte vill göra detsamma; höra till livet alltså. Jag som varit med om ångest i alla dess färger (ja, färger, för ibland känns det som om min hjärna kräks regnbågar och ibland är där bara svart) och former (stundom som bomullstussar, i andra fall som samurajsvärd) vet inte om jag kommer att mäkta med att bli 30 och 40 och 50 och till och med ännu äldre än så om den där sabla ångesten ska göra mig sällskap.