Lista.

Jag gör:
Kollar på klipp från The CrossFit Games.

Jag ska:
Snart åka och få ordning på mina naglar. "Ska de bli fina inför skolstarten?" undrar ni. Nej, men boxningsuppehållet upphör nästa vecka, så jag behöver korta ned dem. 

Jag kan:
Inte stå till när jag borstar tänderna. Jag går alltid mellan två rum, hoppar upp och sätter mig på skänken bredvid handfatet och dinglar med fötterna, balanserar på ett ben eller hittar på något annat fuffens. 

Jag köper:
Två NOCCO om det finns ett erbjudande som säger att det antalet kostar mindre pengar JUST NU.

Jag borde:
Köpa en ny dator och det med detsamma. Frågan är bara vilken jag ska ha? Här senast hann jag äta upp min frukost innan dess att internet-fönstret som jag hade tänkt skulle ge mig sällskap under måltiden ens visades på skärmen, så en ny vet jag i alla fall att jag ska ha. Synd bara att teknikvärlden i dag är en djungel och jag inte är någon vidare upptäcktsresande.

Jag måste:
Ringa Tele2. Har dragit mig för att göra det så länge nu att jag knappt kommer ihåg ärendet. 

Jag vet:
Att man inte ska pilla på nagelbanden, men... 

Jag tycker:
Att pirret inför en stundande hockeysäsong var mer påtagligt förr. Har ju förstås koll på allt, truppen och resultaten och så, men det känns liksom inte likadant.

Jag tänker:
Att det är OMÖJLIGT att herrarna i The CrossFit Games cyklade 40 kalorier assault air bike på under en minut. HUR?

Jag förbrukar:
Hushållspapper till förbannelse. Vägrar att ta i någon soggig disktrasa. Min största utgift i vuxen ålder kommer förmodligen att vara det. Det och "jag köper väl med mig en kaffe då"-kaffe.

Jag lyssnar:
Mycket på Frank Ocean för tillfället. "Pilot Jones" är min favoritlåt!

Jag drömmer:
Om att jag ska komma för sent till uppropet (eller vad man nu kallar det efter att man blivit vuxen). På nätterna alltså. Det är inget jag fantiserar om och vill ska hända.

Jag längtar:
Till dagen då jag köper min första, egna lägenhet. 

Jag fasar:
Att jag en dag ska hitta en lika stor spindel i mitt rum som jag gjorde i det intill. Den var i size med min hand. Eller nu när jag tänker efter var den nog lika stor som mitt huvud - I KROPPEN!

Jag använder:
Ett läppbalsam från Burt's Bees jämt, jämt, jämt. Vet inte vad jag skulle göra utan det. (OBS! Not sponsored. I wish though.)

Jag njuter:
När jag hör kaffebryggaren bereda kaffe. Det där puttrandet, sprakandet, skvalandet. Åh!

Jag blir:
Ledsen när jag tänker på att min äldsta, men fortfarande väldigt lilla, systerson diagnosticerats med diabetes. InsuLinus ♡

Jag äter:
I skrivande stund äter jag ingenting. Kan dock villigt erkänna att det hade suttit fint med en bit färsk Hönö-kaka.

Jag dricker:
Mycket mindre vatten än vad jag borde göra, men eftersom jag inte mår dåligt av det bryr jag mig inte heller om att göra någonting åt saken. Hade jag gått omkring med konstant huvudvärk eller fått märkbart mycket sämre hy hade jag ändrat på saken med detsamma. 

Jag brukar:
Aldrig stretcha. Om jag, mot förmodan, bestämmer mig för att göra det i slutet av ett träningspass ägnar jag mer fokus på att komma på en ursäkt till att slippa undan än vad jag lägger på själva träningen. 

Jag tittar:
På Youtube. Till i höst måste jag se till att sålla bland de konton jag är inne på dagligen, så att inte vloggar och chit chat get ready with me:s tar upp all min vakna tid. Har vettigare saker jag behöver lägga den på. 

Jag läser:
"Björnstad", en bok av Fredrik Backman.

Jag vill:
Hångla.

100 kilo i marklyft.

Jag förstår att det kan tyckas verka märkligt att jag som inte skriver här lika ofta som man borde när man bloggar, nu ska viga ett helt inlägg åt någonting som hänt på gymmet, men om ni bara fortsätter att läsa härifrån tror jag att ni snart kommer att förstå. (Om inte, så ber jag om ursäkt i förväg för att jag numera framstår som någon som bara vill prata reps och resultat i era ögon.)
 
100 kilo i marklyft. Säg det högt en gång. En gång till. Det låter inte så lite bra, va? Det var i alla fall vad jag tänkte om yttrandet när jag började så ett frö i min hjärnas rabatt om att en dag kunna ställa mig bakom det; stången förstås, men uttalandet framför allt. Därför lät jag detta bli en av punkterna på min lista över träningsmål för i år, det utan någon vidare koll på hur stor sannolikheten för att kunna utföra det skulle vara. För så är det ju; att för att klara någonting måste man öva. Tyvärr är inte öva min grej. Jag vill klara det på direkten, oavsett vad saken gäller. 
 
Jag började nöta teknik, men inte med någon vidare tyngd. Det mäktade mitt tålamod inte med, så så fort jag orkade bara lite till var jag ivrig med att lassa på viktplattor tills alltsammans vägde tresiffrigt, men då lyfte skiten (ja, man får kalla det så) knappt från backen. Minns att jag drämde mina remmar i väggen och frustrationsgrät helt öppet, tänkte "aldrig mer mark" och åkte hem. Det var tidigt i våras och sedan dess har jag inte ägnat en sekund åt den där sabla övningen.
 
En söndag i augusti, dagen efter ett monstruöst benpass och i slutet av ett sådant för ryggen, när det där markmisslyckandet inte fanns med mig mer, fick jag feeling. 85 kilo kändes plättlätt, men jag visste att 15 till inte skulle göra det. Ändå lastade jag på ytterligare vikt. 90 gick bra, flera gånger till och med. Vid 95 kände jag att; i dag tar jag 100, jag vet att jag gör det - och det gjorde jag. 
 
"Du ska göra det här för dig. Vi får det på film vid ett senare tillfälle. Fixar du det en gång, fixar du det två gånger och sedan är det en tradition." sa min vän, som jag trände med vid tillfället, och jag tror att det var precis de orden jag behövde höra. 100 kilo - för mig. 
 
När det var dags för draget (har hört Brita Zackari säga att man ska föreställa sig att man drar och nte lyfter upp stången) puttade jag på min favoritlåt med min favoritartist och hokus-pokus-filiokus stod jag där med rak rygg och 100 kilo i mina händer. Av endorfiner och i eufori orkade jag göra samma sak tre gånger, så fastän jag gjorde det för bara mig fick jag det på film.
 
Tänk om Elli , vetat om Elli nu
100 kilo - för mig. För Elli då, för Elli nu.

Det blev en sommar i Sverige, Sven-Erik.

För min del har semester, eller sommarlov för den som vill, alltid varit inte bara förknippat, utan också förenat med att resa utrikes. Långledigheten som den ljusa delen av året tillåter har inneburit minst två omgångar i luften, det vill säga en tur- och en returresa. Något år har syftet varit att upptäcka vad som finns där, men inte här. Andra gånger har det kommit att bli mer som en flykt från en veckas filmväder. I år? Varken eller. Mig gör det ingenting, för vet ni vad? Att jag har haft en så bra sommar som det tänkas kan i alla fall.
 
Jag inledde hela alltihopet med att få ett positivt besked om utbildningen jag ansökt om att få en plats på. Det gjorde att det kändes som om jag svävade bland moln fastän jag inte satt på ett plan. Ser man på saken som så har jag ju faktiskit flugit i sommar, men till skillnad från när jag flyger i vanliga fall har jag inte varit det minsta rädd. Tvärtom! 
 
Jag firade midsommar med en familj som inte är min, men som ändå är det, och dagen efter det åkte jag till västkusten i bil och med en favoritperson för att där se Coldplay bara meter framför oss. När "Fix you" spelades trillade det tårar non-stop för att jag kom att tänka på Olle, men det är också den enda gången jag gråtit den här sommaren.
 
Hann bara hem och vända innan det var dags för mig att ge Karlstad lite tid. Bodde hos en vän jag en gång i tiden gått med längs strandpromenaden i Santa Monica. Vi gjorde som i Amerika och åt en hel del, men så tränade vi tillsammans också! Med andra ord var att sätta sprätt på våra pengar det enda vi gjorde. Kunde inte bry mig mindre dock. Att boka en resa till Karlstad gör mig aldrig fattigare. Vad kontoutdraget än visar åker jag alltid dit och därifrån rikare. Tack, pappa, för dina rötter i staden, som gör mig bunden dit. 
 
Väl tillbaka i stan igen ägnade jag mig åt viktiga saker, så som att ansöka om studiestöd och fakturera, gå på möten och ringa samtal, men för att inte verka för vuxen bröt jag av med en hederlig hemmafest. 
Ni vet en sådan med medhavd sprit och hångel mot köksluckor? Att delar av livet innebär att sitta bland vänner från förr och för framtid, få blicka ut över glittriga vågor och säga god morgon utan att ens ha sagt god natt gör det till fantastiskt. 
 
Fantastiskt är också Stockholm. Milda Matilda, vad jag har spenderat tid där de här månaderna. Jag har blivit förälskad i vår huvudstad på nytt och på ett sätt jag inte visste gick att bli. Den insikten, känslan och uppenbarelsen ska jag påminna mig om när jag väntar på en försenad buss vid en hållplats utan någon kur i november. Två andra saker, så att punkterna blir tre till antalet, jag ska påminna mig själv om:
 
  1. Att skriva upp SUP på att göra-listan även nästa helg hela veckan-period. Testade detta en solig dag i juli och konstaterade kvickt att bara sex ligger före på listan över favoritaktiviteter.
  2. Gå på den där dejten. Den behöver inte leda någonstans, men kan åtminstone bli ett meddelande du inte vill vänta med att besvara.
 
Skulle kunna fortsätta i evigheters evigheter om soffan det skedats i och kvällsdoppen som trots allt inte uteblivit, mala på i decennier om alla båtturer i skärgården och utekvällar som slutat så sent att det snarare blivit tidigt, men jag väljer att inte göra det. På tårna-skutt togs inte på skållheta kakelplattor och några strandblöta fingrar plockade inga salta chips, bikinibyten skedde inte två gånger dagligen och löprundorna avslutades inte vid kristallklara vattenbryn, men det blev en sommar i Sverige, Sven-Erik.

En lista om träning.

Den här träningen längtar jag efter just nu:
Utomhusträning! Inte för att jag tycker att det är tråkigt på gymmet, jag gör faktiskt inte det, men för att jag kan tycka att vägen till och från det är att slösa med en fin dag. I det här landet måste en ju ta vara på varje chans till sol som man får. Så till min hjälp för att kunna utföra den, träningen i trädgården, har jag förutom solen: två stycken kettlebells á 8 respektive 12 kilo, en viktväst som kan väga 10 kilo som tyngst, några olika size och tyngd på viktplattor och hantlar, tre varianter av tunga däck, en medicinboll och en lättare pilates samt hopprep. Tror inte att jag missat någonting nu?

… men det här står mig upp i halsen:
Löpning, i alla fall om det är tänkt att den ska pågå länge. Korta distanser, jag snackar några hundra meter, tycker jag kan vara kul, men inte kilometer efter kilometer efter kilometer. Då kan man ju undra varför jag har anmält mig till och kommer att springa Midnattsloppet... (Svaret är att jag vill bevisa för mig själv att jag nu kan göra sådant som jag förut inte fick. Och utmana mitt psyke.)

Det här träningsplagget är min favorit just nu:
Mina svarta, hellånga Dri-FIT Nike Pro-tights (värst vad avancerat det lät) som jag har flera uppsättningar av. De är inte bara en favorit "just nu", utan alltid. De sitter som gjutet och är bekväma likt inget annat (förutom födelseskruden då, men det räknas ju inte).

Det här skulle jag verkligen behöva träna mer:
Behöva och behöva. Jag behöver ingenting, däremot önskar jag att jag vore starkare och bättre tekniskt i mina skivstångsrörelser. Mark, snatch och andra övningar med sådana där coola namn som jag förkortar som om jag vore något slags proffs (vilket jag uppenbarligen inte är, eftersom jag "måste" träna mer på det).

Den här känner jag mig stark i/på:
I magen. Mata slag mot den, gör en långfilm av mina toes to bar-repetitioner eller utmana mig att stå i plankposition i 40 minuter - den grejar det.

Just nu stör jag mig på det här i träningsväg:
Att alla som gymmar verkar tro att alla andra också måste gymma. Vad är det om? Nu är jag en som tycker om att göra det, men jag räknar inte kallt med att varenda kotte som inte är jag ska känna likadant. Det finns fler träningsformer och någon av dem kanske passar vissa bättre än vad hantlar och redskap som ger fula handflator gör. Sköt ert eget.

En träningstrend jag tror, eller hoppas, kommer gå över är:
Bikini fitness, som är mer trend än träning. Det är knappt att jag vill benämna den typen av livstil under kategorin träning över huvud taget faktiskt. Att leva så begränsat så länge är inte sunt. För att inte tala om vad att svälta sig för att pumpa upp det lilla som finns kvar av biceps med ett gummiband är. Nej, bort.

Det här har jag en tendens att prioritera bort:
Stretch och rörlighet. Jag vet att jag skulle behöva nudda tossingana med fingerspetsarna någon gång ibland, men jag tar mig aldrig den tiden. Vet inte vad det beror mest på: att jag tycker att det drar lite väl i baksidan eller att det känns som om mitt inre kommer att kolapsa av tristess. 

Jag står inte ut med:
Poseringsgymmare på Instagram. Kommentarer överflödiga.

Skulle jag bara få träna en sak i resten av mitt liv så skulle det vara:
Någon form av crossfit, tror jag. Det eftersom det är en så varierande träningsform. Jag tycker om att alternera min träning samt aktivera hela min kropp. Därför är nog EMOM någonting jag skulle kunna syssla med daglig dags. Okej, inte VARJE DAG kanske, för då skulle jag förmodligen känna mig mer död än levande varje onsdag in i veckan, men ni är med på principen!

Det allra tråkigaste med att träna är att:
Behöva göra det själv när man är mer sugen på att göra det ihop med någon. Olika arbetstider, boendeområden och träningsanläggningar är vad som oftast ställer till det. Desto roligare är det när man väl lyckas time:a och få till någonting! (Att försöka få ihop något slags schema över när en ska tvätta håret och inte är också rätt trist.)

Kommande vecka lovar jag mig själv att:
Våga. Våga använda repet fastän ytan där det hänger är fullt av folk. Våga öva på muscle ups:en utan  att ha någon att skratta med om det går lite tokigt. Våga lyfta ett kilo tyngre här och fem där. VÅGA, för i helvete.

5 juni.

Låt oss backa bandet några dagar - och år. Vi börjar med dagar. Den femte juni, alltså i måndags, när jag vaknade visste jag inte vad som väntade. Eller kanske gjorde jag det, någonstans i mitt undermedvetna, för jag orkade dubbelt så mycket träning som planerat och fick dessutom höra att jag hade spänts som Ingmar Stenmark.

 

När jag kom hem från där jag svettats bestämde jag mig för att äta min lunch i sängen. Balanserade den på mitt ena knä och datorn på det andra, sedan skrev jag in de inloggningsuppgifter som krävs för att jag ska kunna komma åt min mail. Överst fanns någonting oläst från Medieinstitutet och vid ämnesraden avslöjades med vilket besked det där någonting kom. Jag tappade gaffeln rätt ned och kastade mig över telefonen för att arrangera något slags massutskick till mina vänner via sms. Orden jag fick tillbaka gjorde så att jag började grina. "Jag vet ju att du blir bäst på allt du tar dig för." 

Jag tassade upp till pappa som jobbat natt och således legat och snusat in på eftermiddagen. "Är du vaken?" frågade jag försiktigt och det var han, svarade han. Mitt "jag har blivit antagen till utbildningen" besvarades med samma replik som Perra använde sig av efter guldet 09: "SÅ JA! GÔTTÄ, SVERIGE!". Sedan glittrade hans ögon och han tillägnade en Facebook-status till mig, som jag skulle kunna läsa tusen gånger.

Det sprack upp, som för mig, och jag fick sällskap vid Norr Mälarstrand av både solen och en favoritperson. Senare på kvällen mötte jag upp någon så fin som fått rysningar över hela sig för att jag kommit in. Vi drack ett var sitt glass champagne på Grands terass och promenerade sedan längs kajen och vidare in på Kungsträdgårdens event för sorl och hummer med smör.

Sedan kunde jag inte sova, men det gjorde ingenting.

Går vi tillbaka år i stället, tre närmare bestämt, landar vi i att jag precis tagit studenten. Mådde så bra som jag kunde då på själva dagen D, men sedan gick alltsammans käpprätt åt ja, ni vet. Jag hade inga drömmar, inget underhudsfett. Så nära döden som jag var den närmsta tiden efteråt har jag aldrig varit och kommer förhoppningsvis inte att vara förrän det är dags på riktigt.

 

Vad det hinner hända och vända, va! Trodde aldrig att jag skulle vara den eller där jag är i dag. Men se. Tänk att livet ordnade sig. För mig också.

FOMO.

Häromsistens snubblade jag över ett inlägg som Isabel Boltenstern stavat sig igenom, men som lika gärna undertecknad här hade kunnat vara författare till. Rubriken löd "FOMO - fear of missing out" och texten under den handlade om just det: rädslan över att gå miste om någonting.
 
Förut var det en förnimmelse jag trodde skulle vara inneboende hos mig för resten av livet, bestående för all framtid, men det har jag nu i efterhand insett var en felaktig sådan. Det kan förstås kännas surt att missa det där för att man haft siktet inställt på det här en längre tid, men det är inte oro över att inte få vara med - det är besvikelse. Viktigt att komma ihåg och påminna sig själv om är att däremellan finns skillnader. Jag tänkte att jag skulle dyka djupare in på dem för att sedan se om och i sådana fall på vilket sätt jag kan relatera till dem. Vet inte hur underhållande det här blir att läsa för er, men det känns engagerande att skriva, så jag kör! 
 
Vi kan väl ta och bena ut den skillnad jag benämnde ovan, nämligen oro kontra besvikelse. Att känna oro över att missa en händelse av det större slaget, att inte bli bjuden på nästa middag för att man tackade nej till den på lördag och att alltid säga ja till allt är att lida av FOMO. Man gör det inte för sin egen skull och inte för någon annans heller egentligen - man gör det för sakens skull. Att bli besviken för att man inte råkade vara hemma just då, tycka att det är typiskt när pappas och kurskamratens födelsedagar krockar och att ta fredagen till att vila i stället för den dag Gud bestämde är någonting helt annat. "Mer mänskligt" vill jag skriva, men FOMO är ju också mänskligt, dessvärre. "Mer sunt" då, skulle jag kanske kunna uttrycka det? 
 
För ett par år sedan var det här fenomenet lika mycket min diagnos som anorexia/depression/ångest (vilken trippel, va!) var. Som deprimerad kände jag mig som den enda i världen som inte gjorde någonting. Sociala medier vittnade om att livet utanför sängkanten var perfekt och även om jag i stunden inte ens ville vara med ville jag inte heller att någonting skulle pågå utan mig. En gnutta egoistiskt i vissa avseenden kanske, men mest bara sorgligt. Känslan bottnade ju i att jag var skräckslagen av blotta tanken på att bli bortglömd. Fullt frisk (om man nu någonsin kan bli det, att vara människa känns ibland som en sjukdom i sig) vet jag bättre. Jag vet att jag inte kan göra allt alltid, jag vet att det kommer nya chanser och jag vet att mina vänner är mina vänner även om jag inte är där de är precis jämt. 
 
Tack vare den insikten kan jag nu leva mitt liv på mina premisser utan att för den sakens skull kräva att jorden ska kretsa kring mig. Jag kan också sprida ordet vidare, ordet om att; det löser sig.

St♡ckholm.

Bloggare skriver icke påtänkta inlägg och journalister publicerar artiklar som om var och en av dem vore den sista de skrev. Krönikörer gör meningar till meter och på sociala medier florerar tankar och vädras åsikter. Det här är min sammanfattning av det senaste dygnet, vilket jag kommer att minnas till demens.
 
16.00 En timme har gått. Funderar över var jag vill bo när det väl blir dags för mig att flytta hemifrån. Det enda jag kommer fram till är: inte i den här världen. Det som förut varit fruktan är nu fakta. Jag går i kras när jag tänker på de som ännu inte fått och heller aldrig kommer att få svar på sms:et "Är du oskadd?".
 
18.00 Jag och min syster ligger tätt intill varandra i sängen på hennes rum. Vi brukar alltid göra det när någonting som ens väsen tycker är för mycket har inträffat. Vi tänker; inte högt, men likadant. "Två i ett" heter det, men vi är ett i två.
 
20.00 En strimma ljus lyckas leta sig fram mitt i allt mörker: #openstockholm. Människor öppnar upp sina hem och hjärtan, gör det tydligt att det viktigaste vi har är varandra.
 
22.00 Ligger på rygg. Min inre rullgardin som hindrat känslor från att tränga fram dras upp. Låter tårar rinna till hakspetsen och droppa ned i gropen mellan nyckelbenen. Det bildas en pöl som jag låter vara. Till slut somnar jag.
 
09.00 När jag öppnar ytterdörren regnar det. Inte mycket och inte kraftigt, men det regnar. Det är som om himlen gråter stilla efter det som hänt. Går till bussen som tar mig till gymmet och där blir jag lätt fastän jag lyfter tungt.
 
15.00 Har sedan länge bestämt att viga denna dag åt shopping. Jag vill inte påstå att jag är rädd, men det är inte helt utan ett orosmoln vilandes ovanför mig som jag sätter mig på den gröna linjens tunnelbana in mot stan. Gång på gång påminner jag mig om att vara uppmärksam och inte misstänksam. Väl vid stadskärnan möts jag av något att likna närmast vid en äng av blommor mitt på Sergels torg. Plötsligt känns ingenting någonting värt. Jag vänder på klacken och går hem till två av mina bästa, bästa kompisar. På vägen hem igen åker jag buss 4, som snurrar runt halva stan, för att få se så mycket av Stockholm som jag bara kan. 

“Believe you can and you're halfway there.”

Tidigare vårar och höstar har jag dragit mig för att anmäla mig till högskoleprovet. "Det kommer att bli svårt att delta, omöjligt att göra det faktiskt, om jag inte har någon behörighet." har jag tänkt och sett min frånvaro i skrivsalen som ett framtida bekymmer. Tills i år.
 
Efter att jag återhämtat mig från nyårsaftonen skrev jag ned de mål jag har för mig själv och mitt 2017 och rätt som det var hade jag skrivit med högskoleprovet. Inte för att jag fick en uppenbarelse och där och då bestämde mig för vad för någonting jag skulle vilja läsa i skolväg. Inte heller för att de program som lockar mig brukar basera sin intaganing på poängen därifrån. Jag gjorde det för att utmana mig sjäv. Mitt psyke behövde det.
 
Genom att komma överens med mig själv om att inte plugga inför det och gång på gång upprepa att min insats inte behöver vara identisk med facit anmälde jag mig. Måste erkänna att det var ett litet slag mot min stolthet att inte förvänta mig ett prickfritt resultat att få tillbaka, utan bara gå dit och göra provet, men som jag skrev några rader upp: mitt psyke behövde det.
 
Vet inte hur det gick till, men jag lyckades gå in med 0.0 förväntningar. Dessutom blev jag glatt överraskad när det verbala avsnittet utgjorde större del av provet än det kvantitativa. Jag menar: jag tyckte att det var krångtligt nog att räkna ut på vilka raster jag skulle förtära vad för att upprätthålla energinnivån under de olika provpassen. Det ska dock erkännas att talen med variabler inte kändes farliga ändå. Koordinaterna däremot. Den enda axeln jag gjort något med sedan jag läste matte 2b andra året på gymnasiet är min egen och med hantlar, så just där jag jobbade mycket efter "det här blir nog bra-metoden".
 
NOG PLADDRAT. Det jag egentligen ville ha sagt med det här inlägget var att det var förbannat skönt att komma hem (här skulle jag kunna sätta punkt, för det var fruktansvärt skönt att bara komma hem) och klistra in en liten bock i dokumentet där "göra, bara göra, högskoleprovet" stod skrivet. Jag grejade det. Jag, med höga krav och medfödd prestationsångest, grejade det. 
 
Mitt psyke behövde det.

Äta bör man, annars dör man. Och du bör hålla käften.

Jag har tänkt mycket på det här med att kommentera varandras mat och/eller vad andra äter. Ibland undrar jag om jag reagerar som fyra chili på menyn, starkt, för att jag kan relatera till situationen från olika perspektiv eller om det är varje människas naturliga sätt att påverkas så. Säger någon något om en portion som inte är dennes egna, som inte anspelar på att man smakmässigt fått vad man betalat för när notan för varmrätten landar på det inte så nätta priset av svenska kronor, kan jag gå i taket. Inte för att jag tar det personligt, längre, men för att ingen annan har med min mat att göra. Också för att alla inte är så säkra i sitt förhållande till mat, som jag har lärt mig att bli. Får en person höra fel uttalande, eller ens ett uttalande, om det den ska äta kanske personen inte vill äta igen. 
 
Senast detta hände mig var någon gång i skiftet mellan januari och februari månad. Jag och några stycken vänner hade bokat bord och träff på en restaurang vars meny erbjöd en mängd middagsalternativ. Var inte sugen på någonting speciellt, så valmöjligheterna kändes oändliga och därför bad jag vår servitör för kvällen om hjälp. "Vilken rätt skulle du säga är godast: den lättrimmade torsken med mussel beuerre blanc, forellrom, körvel, blomkål och fänkål eller wallenbergaren med potatispuré, rårörda lingon och skirat smör?" frågade jag, varpå han svarade att han varmt rekommenderade den sistnämnda - särskilt om jag var hungrig. Det var jag, så jag beställde in den. Ut från köket kom en lyxvariant av pannbiff, stor som en handflata, och en skål med vad som måste ha varit max några matskedar mos. Det var JÄTTEGOTT och jag var nöjd, så jag reflekterade inte över mängden - förrän efteråt. Varför? Jo, för att när jag berättade för servitören att jag gjort rätt som lyssnat på honom, sa han "Jaså? Du fick i dig hela ändå? Bra jobbat. Har varit med om fullvuxna män som inte orkat i sig samma." Han menade troligtvis ingenting illa (i ärlighetens namn tror jag att han tänkte att jag skulle ta det som en komplimang, men det är ett annat inlägg) MEN DET SPELAR INGEN ROLL. Tänk om tjejen som satt i mina kläder varit hon som samlat mod i många dagar för att beställa just det där? 
 
Så tänk på det nästa gång du är på väg att yttra någonting som inte du ska äta; att en dag kanske inte ens den som tänkt att äta det, äter det.

Vissa saker är värda att slåss för.

Den senaste tiden (och den formuleringen kan ju kännas lite diffus i och med att man kan definiera det uttrycket på olika sätt, men lek med tanken att jag pratar om tiden från i höstas fram till nu) har jag tränat väldigt mycket. Jag sliter mitt gymkorts magnetremsa med hälsa, skulle man kunna säga. För till skillnad från förr går jag inte dit på grund av eller med ångest. Det finns ingen sådan kopplad till mitt aktiva liv i dag. Nej, jag skolar min kropp i hur det är att svettas eftersom jag njuter av det. Jag menar det inte på ett sådant sätt som löparna mitt i ett endorfinpåslag eller tyngdlyftare höga på personbästa gör - jag menar det på riktigt. Aldrig, och bara för att understryka säger jag det igen: aldrig, har jag tyckt att träning varit så här roligt. Kanske är det bara en period, kanske är det för hela livet. Oavsett vad, så tänker jag ta vara på känslan. 
 
Styrketräningen spelar en stor roll i allt det här. Skulle jag regissera en film om detta, skulle jag ge den typen av motion en biroll. Huvudrollen skulle jag ge till boxningen. Jag är så själaglad över att ha återupptagit boxningen att ni anar inte. Det är en ynnest att få vara stormförtjust på nytt i någonting man trott att man varit färdig med. Fastän lokalen badar i kondens och speglarna är helt igenimmade kan jag se mig själv i dem. Det är som om mitt gamla jag väcks till liv i mitt nya jag och det trodde jag inte kunde, ännu mindre skulle, hända mig. 
 
Egentligen är det nog inte någon idé att jag försöker att förlänga den här texten, för jag vet inte vart jag vill komma med den. Kanske vill jag bara säga det; att våld inte löser allt, men att vissa saker är värda att slåss för.
Visa fler inlägg