Jag saknar ishockeyn.

Jag saknar ishockeyn. Mitt under pågående säsong och efter att faktiskt ha befunnit mig på plats så sent som  i veckan, så saknar jag ishockeyn. Kan inte på rak arm sätta fingret på (mycket kroppsdelar här nu) varför jag känner så som jag gör, men skulle jag ta itu med det skulle jag antagligen komma fram till fler anledningar än en. Vad säger ni? Lika bra att sätta igång!
 
Att avsaknaden ger sig till känna beror på att jag inte längre väljer att sätta mig ned för att titta på matcherna, så frågan blir ju varför jag inte gör det. Kan börja med att direkt klargöra att det inte har någonting att göra med i vilken favör resultaten skrivits hittills den här säsongen. Skulle aldrig, och då menar jag verkligen aldrig, låta mitt engagemang upphöra på grund av att min klubb lidit nederlag några gånger för mycket. Däremot kan jag gå i taket över sättet att förlora matcher på och tröttna på bortförklaringarna som följer därefter. Jag köper inte att skillnaden mellan perioderna är bråddjup och att man inte rannsakar varför, när klubben köper spelare för miljoner. Förut förstod jag inte hur man inte kunde vilja se sitt lag, men det gör jag nu. Det handlar ju inte om att publiken tackar för sig på grund av att det som sker på planen är under kritik, utan om att den ledsnar på att det inte visas några tendenser till vilja att förändra det. Inte heller visas uppskattning. Jag tycker att det är helt okej att vara missnöjd över sin och/eller lagets prestation, men jag tycker också att det är varje enskild spelares förbannade plikt att tacka ståplats efter att domaren förkunnat matchen som avslutad - hur den än avslutats. För om inte själva matcherna går vägen och ens närvaro nätt och jämnt inte uppmärksammas; vad är det då som lockar en tillbaka? 
 
Ska inte vara allt för hård mot endast och allenast Färjestad, då SHL är en parameter som i allra högsta grad har ett finger med i spelet också. Svensk hockey är inte vad den en gång varit. En tackling bedöms efter skada, domarkåren förlitar sig mer på situationsrummet än på sin intuition och fasta speldagar; vad är det? Kommersialiseringsprocessen ska vi inte ens tala om! Det erbjuds en pappklappa på vardera stol, skjuts tröjor ur någon bazooka mellan perioderna och lockas till tjejkvällar genom att ha reparerande schamponeringsmedelsföretag som huvudsponsor. Kan man inte underhålla med sportsliga principer? Stå upp för idrotten? Jag menar: marknadssidorna vet vad som krävs för att utveckla sin del, det är deras jobb.  
 
Jag älskar sporten i allmänhet och Färjestad i synnerhet så jävla, jävla mycket, men ibland blir jag bara så matt. Antar att det är som i en vanlig relation människor emellan; att det har sina upp- och nedgångar och att man ibland behöver en paus från varandra. 
 
Jag säger som Drake sjunger: "Shit ain't been the same like before. I still love it but I used to love it more."   
0 kommentarer