Kvar är halva jag.

Tillåt mig att höja ett varningens finger, placera ut ett utropstecken inledningsvis, vifta med den röda flaggan, KALLA DET VAD SOM HELST, för att det som följer kan vara knivigt att förstå. Åtminstone för en del av er. Jag tänker främst på er som inte känner mig och på er som inte varit med sedan "den tiden". Det framgår nämligen inte exakt vad det var som hände och inte heller har jag någon lust att rota i det mer än vad jag redan gjort, så det får helt enkelt förbli en gåta för somliga. (Kan trösta er med att säga att det här är lite av en gåta för mig också, faktiskt.)
 
För snart tre år sedan fick jag ett samtal jag sent skulle komma att glömma. Med handen på hjärtat tror jag inte att jag någonsin kommer att förlora de där 13 minuterna ur mitt minne. Trots att jag hamnade som i ett vakum så fort jag blivit varse det min närmsta framtid skulle bestå av minns jag än i dag ordagrant vad som sades genom luren jag med darrande hand höll mot mitt öra.
 
Jag miste mitt livs bästa vän den kvällen. Hon dog inte, och förhoppningsvis dröjer det länge till innan dess att hon gör det, men hon försvann. Hon och jag som brukade ha telefonsamtal långa som Star Wars-filmerna på daglig basis har haft kontakt en gång sedan 2013. EN gång. Den gången var i somras och såg ut så här:
 
 
 
Jag vet inte hur länge den här låten har funnits till, kanske har den spelats ofta och för många, men för mig är den relativt ny. Trots det har den kommit att betyda så mycket att det krampar innanför vänsterbröstet på mig när jag lyssnar till den. Det eftersom jag tänker på dig från första till sista rad. Inte för att jag varit, är eller kommer att bli varken bi- eller homosexuell, något texten kan tyckas antyda, men för att du, för mig, en gång var i princip allt det som Susanna Levin sjunger. Har förstått att du inte trodde dig vara älskad, men av mig var du det. Jag struntade väl i ditt ursprung, vilka delar av din vänskapskrets som levde och inte, namnen på de du haft nätter ihop med; för jag trodde på vårt "för alltid".
 
Anledningen till att jag skriver och skickar det här är... Svår att sätta fingret på. Jag tror att jag vill att du ska veta om att förlusten av dig tog hårt på mig. Att det inte alls bara var en chock följt av ett obesvarat sms. Nej, nej. Det gjordes uppror i mitt liv. Dessutom inträffade det mitt under en redan pågående kris.
 
Det har snart gått lika lång tid utan varandra som det hann att göra med varandra och jag tänker fortfarande på oss och på att du kanske också gör det ibland.
 
Du behöver inte veta vad du ska svara, du behöver inte ens svara, men du kan väl åtminstone lyssna och läsa."
 
 
Häremellan fick jag ett svar, på vilket jag replikerade så här (efter att jag gråtit stilla i kanske två timmar):
 
 
"En klyscha är inte en klyscha för intet, så tillåt mig att använda en, jag också: ”It’s hard to forget someone who gave you so much to remember”. Jag har, precis som du nämner att du gjort, kommit på mig själv med att tänka på dig när någonting hänt för att sedan påminnas om att det inte längre är vad det en gång var. En gång höll jag till och med på att glömma bort den detaljen; jag klickade på skärmens telefonlur, men hann, tack vare iPhones (som jag vet att du aldrig riktigt tyckt om) touch-funktion, undan. Jag antar att det lätt blir så när det handlar om en person som spelat huvudrollen i några av livets bästa minnen.
 
När jag tänkt på hur det skulle vara att ha dig tillbaka, för det har jag gjort många gånger om, har jag varit rädd för att jag aldrig skulle kunna lita på dig igen, och så kan jag fortfarande känna, förutom just precis nu, för jag tror dig när du säger det du gör i den avslutande delen av det här ovan. Jag har läst igenom ditt meddelande en och två och tre gånger och lika många gånger har det tårats i ögonvrån. Aldrig att jag ska glömma de orden.
 
Eller dig."
 
Vad vidrigt livet kan bete sig mot en ibland.
0 kommentarer