"I'm not telling you it's going to be easy, I'm telling you it's going to be worth it."
Ni som känner mig är medvetna om att jag inte är någon skrytsam eller stroppig person. Ni som inte känner mig blev just varse det. Faktum är att det är ganska mycket precis tvärtom. Det är inte på så vis att jag är timid och håller tillbaka, men aldrig att jag skulle bli högfärdig och dan. Det är till och med så att jag skriver det här inledande stycket med anledning av min bävan inför att uppfattas som mallig på grund av vad det här inlägget ska komma att handla om, nämligen en prestation jag genomfört och det ganska så väl, vad det verkar.
För dryga året sedan hade jag fullt sjå med att färdigställa terminens, hela mitt livs, största skolarbete. Med allt som en rapport är ämnad att innehålla såg mitt verk ut som det som finns att skåda om man klickar på det pilen pekar → Ellinor Åkesons gymnasiearbete.
Jag överöstes med beröm och av det blev jag överväldigad, jag levde som på små marshmallowfluffiga moln under opponeringen, men säg den lycka som varar för evigt... Nej, just. Efter att jag godkänts brydde jag mig inte nämnvärt om det där 16 sidorna häfte - förrän i dag igen. Fick nämligen ett personligt meddelande från en nuvarande elev i min före detta gymnasieskola, i vilket denne bifogade en bild och ett citat. Bilden var på mitt arbete och citatet var ordagrant återgett vad en lärare sagt om det. Alltså: läraren (jag vet vem och tycker att denne förtjänar ett sådant här: ♡) hade valt att använda min produkt som arbetsmatris. Min insida kramades om och grät några osynliga tårar när detta förkunnades. Visste sedan tidigare att texterna berört, då publiken jag höll slutredovisningen för grät synligt, men att det skulle lämna så pass med avtryck att en pedagog tagit det aktiva beslutet att printa den i klassmånga exemplar för att ha med i sin undervisning hade jag inte ens kunnat drömma om.
Tusen, och åter tusen, gånger tänkte jag att det varit bättre om jag valt ett annat ämne att skriva om, för att bespara mig tårar och tandagnissel, men så här i efterhand, i synnerhet nu när jag sett detta, tänker jag att det fan i mig var värt varenda tår och tand. Som rubriken säger: inte easy, men worth it.