Färjestad har räddat mitt liv.

Jag vill att denna lilla text, tillika kärleksförklaring, ska vara min, jag vill inte att den ska rymma några klichéer, men jag bara måste få låna in någon annars ord inledningsvis, nämligen Patrick Kanes: "Sometimes sports can take away a little bit of the pain of what’s going on in the world."

Mången gång har jag både tänkt tyst för mig själv och sagt högt till min omgivning att hockeyn är det som fått mig att inte drunkna i egna tårar fastän det känts som om jag varit på botten av ett djupt hav av sådana. Jag är väl medveten om att det inte låter fullt friskt att ett uselt lag är det som kan få en människa att sluta låtsas som om insidan av ögonlocken vore någonting att begrunda, men det är tämligen mycket som är inte står rätt till med den människa som ska föreställa mig, så egentligen är det ju inte så konstigt.

Under den tid då jag vigde mitt liv åt att aktivera varenda liten artär i hjärta och blodomlopp fanns det bara en sak jag inte prioriterade bort, även om jag var på vippen att göra så, och det var Färjestad. Likaså var det när jag inte ville se åt ordet "livsmedel", än mindre få i mig ett sådant, och bara låg apatisk mellan lakanen. Det var min räddning att kunna rikta min koncentration på någonting annat än min brist på välmående, även om det bara var för ett par timmar varannan dag. Jag kan inte påstå att jag såg någon vidare glädje i serielunken, men den fanns ändå där att ägna sig åt. Märk väl att det står ”ägna sig åt” och inte ”hänge sig åt”. Man kan inte göra det senare nämnda när man är likgiltig inför livet. Förr om åren gjorde jag ingenting annat än att ägna mig åt Färjestad, det vill säga: jag hängav mig. Jag ville att andra skulle bekräfta min kärlek, att andra skulle veta och förstå hur mycket jag kände för den där klubben. Nu behövs ingen bekräftelse, varken från någon annan eller från mig själv, för jag vet hur mycket jag känner för den där klubben, även om jag ännu inte själv förstår. Frågan är om jag någonsin kommer att göra det…

Minns, om än svagt, när det var som mörkast, så gott som becksvart, i mitt liv och jag beslutat mig för att ändå ta mig iväg på match. Färjestad passade pucken, som gick in, och allt som var kvällens läktare, förutom just läktaren, rasade. Läpparna bredde ut sig till ett leende, vana vid att göra så, men jag kände ingenting. Jag kände ingenting, men jag gjorde någonting. Där och då insåg jag att Färjestad hade kunnat klara sig utan mig, men att jag inte hade kunnat klara mig utan Färjestad. Den kvällen blev på något sätt symbolisk för min tillgivenhet till laget.

En gång skrev jag att Färjestad var ”den hittade, aldrig förlorade, evigt unga, tidlösa kärleken, kärleken i mitt liv” och det står jag fast vid än i dag, i dag mer än någonsin kanske, så jag skriver det en gång till: den hittade, aldrig förlorade, evigt unga, tidlösa kärleken, kärleken i mitt liv. Min civilstatus, när någon frågar, är singel, men innerst inne vet jag att jag ingått ett livslångt äktenskap med det bästa som går att finna i kärleksväg.

All heder, eloge och kärlek till min mamma och min pappa som går i bräschen för att jag inte ska gå i stöpet och till mina vänner som aldrig viker en tum, men om det inte vore för Färjestad undrar jag om jag skulle ha ett endaste litet glädjeämne kvar i mitt liv. Färjestad, mitt livselixir